• Encylindrig vattenkyld fyrtaktsmotor på 660 cc, 50 hk, 57 Nm.
• Vikt 159 kg torr, 179 kg körklar.
• Tankrymd 12.5 liter, varav reserv 2.5 liter.

Allt om MC säger:

"Tre av fyra provryttare tyckte att MuZ Baghira var det klart bästa alternativet! Den 660 kubik stora encylindriga Yamaha-motorn levererar tillräckligt med kraft. Växellådan är underbart mjuk och köregenskaperna är som gjorda för att åka fort på grus. Hojen är stadig med god balans mellan fram- och bakända. Bromsarna med sina stålomspunna slangar utnämndes till dagens bästa. Konstigt nog är sadelhöjden bara obetydligt lägre än KTM (Adventure), men den känns ändå betydligt mer lättanvänd och enklare att hantera på alla underlag. Uppriktigt sagt var vi nog samtliga av den meningen att hojen såg bra ut och föreföll vara byggd för tuffa uppgifter både i skogen och på grusvägen."

 Tobbe säger:

Något oplanerat blev jag våren 1999 ägare till en -98 MZ (tidigare MuZ) Baghira. P.g.a.en benskada kunde jag i fortsättningen inte ha hoj med kickstart, alltså såldes TTR:en till förmån för den här. Funderade först på en KTM LC-4, men vill hellre åka än skruva. Såg MZ:an på mässan -98 och fastnade direkt för utstrålningen, och så hittade jag en ny 98:a stående hos en handlare. P.g.a. tidigare nämnda ben blev det en sen säsongsstart, kom inte ut i skogen förrän i slutet av Maj månad. Hojen är ungefär som sin husse-Inte är den snygg inte... , men den har klar karaktär! En farbror på macken frågade mig om jag byggt den själv! En klart rå finish uppfattar inte jag som en nackdel, snarare tvärt om. Det finns ingen lack att repa, allt är genomfärgad halvmjuk plast. Hojen är hög, fantastiskt stabil och snabbstyrd (vet ingen annan hoj det går att köra så LÅNGSAMT med som den här!), motorn ÄLSKAR jag!! Den gör till och med ett bättre jobb här än i Yamahas Ténéré, vad det nu beror på. Smidigare och samtidigt råare, kraftfullare, bättre vrid vid alla användbara varvtal, härlig sång i maskineriet, och mycket varvvillig ända tills varvtalsbegränsningen bryter vid 7000. Sadeln är seriöst stenhård och ger ca 5 mil som praktisk marsch-sträcka på landsväg, annars är hojen faktiskt väldigt trevlig på asfalt! Stabil gång och bra väghållning, man blåser inte av sadeln i 110, i det avseendet faktiskt riktigt bekväm jämfört med t.ex. XT eller TT.

1999 års Ténéré-träff på Rinkaby innebar 30 mils tokgasande i huvudsak på grusspåret, med hänsyn till trilskande högerben blev det bara ett varv i endurospåret. Nyskodd med Michelin M12:or gjorde hojen bra ifrån sig hela tiden fram till en timme innan åkningens slut på Lördagen då den plötsligt dog för mig. Den startade igen, men ville sen inte gå på varv, dog, baksköt, och bluddrade. Provade byta stift och kollade luftfilter, gav sedan upp och lastade med tungt sinne. Packboxarna i framgaffeln som läckt sedan länge var nu tämligen obefintliga, och vid närmare inspektion visade det sig att avgassystemet vibrerat sönder inuti ( hela insatsen lös ). Dessutom hade röret lossnat längre fram och legat mot luftburken som smält av värmen. Efter ett besök hos Pelle på Lundgrens Motor och 3000:- senare är hojen frisk igen och går som en klocka. Packboxar bytta, förgasarkrångel åtgärdat, luftburk och avgassytem ihop-lappat.

I mitten av November börjar det bli dags att sammanfatta säsongen -99; så mycket mer än 300 mil lär det inte bli åkt, men det är å andra sidan kvalitetsmil! Garanterat bara grus-, och buskörd! Med tanke på den tämligen omilda behandlingen hojen fått utstå är de problem jag haft mycket små. Dessutom har jag fått mycket bra hjälp av Roger Blunck hos Eurospeed med delar och goda råd. Jag är MYCKET nöjd med hojen, kan inte komma på någon annan i samma kategori som jag skulle vilja byta till. Kanske lite för nöjd, min fru har frågat om jag kanske ville ta in Baghiran i sängen och ställa henne i garaget istället...

Det är med djup sorg i hjärtat jag försatt hojen i vinterdvalan, och ser å andra sidan fram mot nästa år med stor förväntan. Då dj...lar!!!

Under vintern blir det tid för några smärre modifieringar; en ny 31 liters tank beställd från Tyskland (African Queens) är på plats efter en lång dag i garaget; passformen var inte den bästa och modifieringar av fästen för kylare och elfläkt krävdes liksom en ganska omfattande nedslipning av framkanten på sadelns stomme. En höjningssats till styret är monterad för att förbättra körställningen stående. Orginal luftfilter ska ersättas med ett K&N och förgasaren ska bestyckas om innan hojen körs i bänk och allting justeras in optimalt. Däcken ska bytas; har kommit fram till att TKC 80 är för "snälla" (för dåligt grepp) och M12 för grova (för instabilt på hårt underlag), det blir Pirelli MT21 eller Michelin T-63 nästa år, det passar min åkning bäst. Har krånglat en del med detta förut, men nu har jag bestämt mig! I vanlig ordning känns det som det är gott om tid innan våren är här, men det blir (också som vanligt...) förmodligen panik i sista minuten att få det klart. Inget nytt under solen!

 Så var då våren här i mitten av Mars -2000, först trevande försök avlösta av ideliga snöfall, sedan alltmer förtroendeingivande. Och Baghiran stog på verkstad... lämnade in den till Pelle på Lundgrens i slutet av Februari för montering av Dynojet-kit och bromsning, plus att framgaffeln läcker olja IGEN, 30 mil efter senaste bytet av packboxar! Fick (som vanligt...) nya packboxar utan kostnad av Roger på Eurospeed, men det vore ju kul om de räckte lite längre. Nu blev det bälgar (röda!) också för att ytterligare skydda gaffeln. Får väl se hur länge det stoppar. Hämtade hem den en solig dag i slutet av Mars och sedan har det blivit lite försiktigt gasande på fortfarande delvis snöiga och isiga grusvägar. Gött-gött!!

Ett par dagars avbrott i åkandet orsakades troligen av utfällningar från den nya tanken, förgasaren kleggade igen med något vitt jox och hojen ville inte gå alls. När den ändå stod still passade jag på att byta bakdäcket, T-63:orna jag beställt kom inte i tid, så det blev ett Metzeler Unicross istället. Fram behåller jag M12. Årets första "riktiga" åkningen blev 100% Offroad norr om Stockholm, ett höjdar-evenemang som bevisade att hojen är frisk igen!

Under vår och försommar blir det åkning ett par tre gånger i veckan hemikring, tempot har drivits upp en smula jämfört med föregående år, och vi åker också betydligt mer "bröttel-terräng" än tidigare. Baghiran går klockrent, även packboxarna i framgaffeln verkar hålla nu. Rally Los i slutet av Maj blev en absolut höjdare där hojen verkligen fick bevisa sina kvalitéer. Att den funkar utmärkt som rally-hoj visste jag sedan tidigare, men den andra halvan av Rally Los gav nya erfarenheter då den gick som specialprov mestadels i enduro-terräng, allt från lättare bandvagnsspår till värsta sortens klippstensbackar. Klart är att hojen inte är någon begränsning för mig, min skicklighet som förare ligger betydligt under vad hojen klarar... För första gången gick jag också omkull ordentligt med den, utan att det blev några bestående skador. En vecka efter Rally Los är det dags för Ténéré-träffen i Rinkaby, innan dess hanns det med service och reparation av de blessyrer som uppstått. Race-ready igen!

 Den sjunde Ténéré-träffen bjöd inte på några överraskningar, dvs den var precis lika suverän som vanligt! OCH med samma underbara väder som vanligt!! Efter att aldrig ha lagt omkull hojen "på riktigt" tidigare duggar det tätt nu..., fick problem med min gamla benskada och lyckade slå omkull hojen igen - som tur var i lössand, men ändå, nu är det två gånger på två veckor! Summariskt riktarbete på plats gjorde att det gick att åka båda dagarna, detta följdes av seriösare garage-arbete vid hemkomsten. Styre, blinkers, styrstopp, bromshandtag och gaffelbälgar gick det åt den här gången. Nu får det väl räcka med sånt...

Trots malörten i bägaren en mycket lyckad träff, precis som vanligt!!

 Efter att ha kämpat mot fakta en bra stund står det i mitten av säsongen klart att samma benskada som fick mig att sälja TTR:en och skaffa Baghiran nu tvingar mig att sälja den; jag klarar helt enkelt inte av att ha hojen till att bara finåka på, och all annan seriös offroad-åkning ger omedelbara utslag med ben-problem som följd. Väl jag fått beskedet av läkarna och utskällningen av frun så var det inte mycket att be för. Med djup sorg i själen bytte jag bort min MZ Baghira i början av Juli -2000. Tack för allt, Baghira!!