Rally Los i regi av Fredrik Agné arrangerades första gången 1999 och blev en omedelbar succé bland de som deltog. Fagersta-åkarna som skulle ha varit med uteblev pga en kombination av olyckliga omständigheter, men i år stämde det bättre och vi fick två oförglömliga dagar med all den offroad-åkning man kan önska sig. Lördagen tillägnades ett 40 mil långt roadbook-rally på mycket varierande sträckor med grus, sand, och lera mellan Falun och Rättvik, medan Söndagen blev mest enduro-åkning i bandvagnsspår, sand- och lerstigar, klapperstensfält, och annan "bröt-terräng".

Vi lämnade Fagersta efter lunch på Fredagen och passade på att titta in på Touring-butiken när vi ändå skulle åt det hållet. Efter ankomst till stugorna utanför Sundborn blev det uppackning och avlastning, vi upptäckte då att vi var en smula i minoritet. Två tredjedelar av hojarna var rena enduro-maskiner, de flesta åkte 400-kubikare med minst 100 kg mindre att släpa på. Fast värst alla kategorier var Desert Dealers V-Thunder, en 1000-kubiks V-twin baserad på Honda Varadero. Vilket monster! Så småningom gemensam avfärd till Falun för att lyssna på PG Lundmark som berättade om sitt Dakar-äventyr i Lugnet-skolans aula. Efter föredraget delades roadbook i två upplagor ut, en Man-variant och en Mus-variant, där Mus-varianten skulle innebära en något lättare sektion de 2 första milen. Mus-varianten rekommenderades för tyngre hojar över 500cc, självklart tog vi Man-varianten! Tillbaka i stugbyn blev det klipp-å-klistra övning med roadbooken, och sedan läggdags. På Lördag morgon gick så starten klockan 8 på Jämmerdalens cross-bana. Vi startade parvis, men vi väntade in varandra så vi blev en grupp bestående av mig själv, Hood, Knips, Harald och Elving Solli. Eftertankens kranka blekhet hade drabbat oss en smula, och vi bestämde oss för att ta rygg på Elving som självkritiskt nog hade valt Mus-varianten till sig och sin DR650. I det virr-varr av spår som omgärdar crossbanan tappade vi ( och alla andra också, för den delen! ) snart bort oss i roadbooken och upptäckte snabbt att vi i alla fall åkte Man-spåret. Nu var det inga större svårigheter att ta sig fram, det kostade en hel del svett och matta armar, men vi kände oss rätt så nöjda med det. Efter knappt en mil började Hoods hoj misstända för att sedan dö helt, starta och dö igen. Efter summariska återupplivningsförsök och ett kort sammanträde bestämde vi att lämna Hood bakom oss, Tanken var att han skulle få tag på servicebilen och försöka åtgärda felet för att eventuellt ansluta längre fram. Harald och jag drog upp ett lite snabbare tempo och Knips slog följe med Elving bakom oss. Vi hoppade över första service-stoppet eftersom ingen av oss behövde tanka och åkte på mot andra servicen. Sträckorna gick på mycket fina och varierande småvägar, och när vi började få lite flyt i åkningen körde vi ifatt ett antal lättare enduro-cyklar när det var lite snabbare bitar, bara för att sedan bli omkörda igen när det blev smalt och trångt. Vid andra service stannade vi och väntade in Elving och Knips, vi fick också höra att Hood var på rull igen och att han slagit följe med rallyts andra Africa Twin. Vi väntade in dem också, och han berättade att hojen gick "sådär", bitvis halvknackigt, bitvis skapligt. Harald röstade på fukt i elsystemet, så vi rev isär allt elektriskt vi kom åt och sprayade 5-56, ryckte i lite kablage, sparkade på däcken, och faktiskt - det hjälpte! Bland de sista ur servicestoppet åkte vi vidare mot den hägrande lunchen. Nu flöt det på bra ända tills vi mötte Fredrik som skulle lotsa oss runt ett sönderregnat parti som inte var framkomligt. Med Fredriks hjälp fick vi ett par bonusmil eftersom vägar och stigar inte riktigt låg där de borde enligt Fredrik. Fast fina vägar var det ju! Under sista biten fram mot Rättvik slog oturen till en smula när Knips åkte in i en utstickande gren och slogs av cykeln i relativt hög fart. Blåslagen och lerig, men i stort lika hel som hojen haltade Knips vidare efter lite andhämtning som kostade oss ytterligare någon halvtimme. Lunch skulle intas på toppen av slalombacken i Rättvik, och väl framme så vi såg backen glömdes roadbooken bort. Ståendes vid liften hittade vi ingen väg upp till toppen, så det blev slalombacken uppför! Hundra meter från toppen hostade Haralds Honda till och dog. Det gick åt fyra man för att knuffa och dra den uppför den sista biten. Efter lunch ny felsökning som resulterade i amputering av luftfiltret som var helt igensatt. Utan filter gick den bra igen, och samtidigt som regnet kom rullade vi vidare. Utan vidare intermezzo slutförde vi rallyt, bland annat på ett antal mil helt suveräna små sandvägar, hårresande kul att gasa på! När vi kom fram till målgången på regementet hade alla andra lämnat området och kände vi oss tämligen nöjda, vi sörjde inte det uteblivna specialprovet utan styrde mot stugbyn igen. Efter lite materialvård vankades det grillfest och idel glada miner långt in på natten. Fyrtio mil ganska precis, det mesta på något som med god vilja kan kallas grusväg, ytterligare en del på stigar och traktorvägar, och slutligen befriande lite asfalt. Vi mötte två bilar på hela dagen!

Söndagen inleddes med en gemensam åkning bakom Magnus Eriksson genom ett par av de krångligare sektionerna av endurospåren, som vi åkte då har jag aldrig gjort förut! Hade jag varit själv i skogen så hade jag vänt, nu bidrog tillgång till handfast bärhjälp och visst grupptryck till att man ändå tog sats, och det funkade faktiskt, vi tog oss fram även i de värsta stenbackarna som våra större hojar definitivt inte är tänka för egentligen. De riktiga vikingarna Thomas och Tomas boxade runt sina kvartstons Africa Twinnar med den äran. Kul att prova, men inte riktigt den åkning jag tycker är roligast. Roligt var däremot de bandvagnsspår vi därefter åkte, alldeles lagom krångligt för en storstånka! Ett par timmars härlig blandad körning med allt från smala fina grusvägar och stigar till mer endurospår och bandvagnsspår. Svetten dröp och jag njöt av varje minut. Vi delades upp i två grupper, och vår grupp ledd av Fredrik lade upp en rundslinga med varierad terräng som vi åkte ett antal varv på. Hood och jag tampades sida vid sida med ganska jämngoda hojar, efter ett par varv hade vi drivit upp farten riktigt bra och vi hade farligt roligt. En stund senare bidrog lite trötthet och visst slarv till att jag i en brant nedförsbacke fick ett snedskär med framhjulet och fegade i stället för att driva på. Det resulterade i en framlängesdykning och en neslig vurpa. Lyckades nita fast benet under hojen och kom inte upp själv heller, fånigt... Ingen större skada skedd, ett par blåmärken på mig, trasig backspegel och några repor på hojen jämte ett krokigt styre som rätades ut med lite milt våld.Efter ytterligare någon timmes blandad körning med klar övervikt åt enduro-hållet var både kropp och själ ganska nöjda med att övningen avbröts för färd till regementet och väntande lunch, en tämligen obeskrivligt utseende beige-grå gröt med kyckling som smakade betydligt mycket bättre än den såg ut. Mätta och belåtna tuffade vi sedan tillbaka till stugorna, städade och lastade för att sedan säga hej till människorna och dra hemåt. Mina medresenärer kunde inte anklagas för att störa körningen, de sov som grisar. Efter avlastning och rimlig röjning bland prylarna blev det en bastu och någon pilsner, sedan pannan i kudden.