Jakt - för vissa ett kontroversiellt ämne. Ändå äter de flesta med glädje plastpackat kött eller en hamburgare på McDonalds från broiler-uppfödda djur i fångenskap. Alltför få människor har idag kunskap och förmåga att ta hand om naturens resurser i form av vilt, d.v.s. kött och skinn.

Driften och lusten att jaga finns och har alltid funnits hos människan, den som inte erkänner det förtrycker ett mångtusenårigt arv och en naturlig drift - jaktlusten. Det är inget att hymla med, utan lusten att jaga skulle det bara vara hårt, föga lönsamt arbete kvar av jakten, och vem skulle då ägna sig åt den?

Liksom med motorcyklar började jag sent med jakten, jag har inget ärftligt påbrå via släkten som lotsat mig in på Dianas stigar. Sedan tonåren hade jag tävlingsskjutit i oilka grenar och i lumpen tjänstgjorde jag som prickskytt, så de delarna fanns redan där. Min då blivande (sedan dryga 20-talet år nuvarande) fru däremot är uppvuxen med jakten och det föll sig naturligt att jag skulle delta om inte annat så för att vara artig. Man kan inte påstå att jag fastnade direkt, den första gången jag var med på jakt frös jag och förstod precis ingenting. Via jägarexamen (fortfarande artighet) och jaktskyttet vaknade sedan intresset på allvar. Sedan dess (1987) har jag tillbringat fler dagar än jag kan räkna i skogen under jakt i olika former.

Min mentor och ovärderlige lärare har varit min svärfar, jägmästare Sven Faxén. Sven tillhörde den försvinnande generationen av "riktiga" jägare, han var född och uppvuxen i skogen, tillbringande hela sitt liv som jägmästare på arbetstid och jägare på fritid. När han gick bort drygt åttio år gammal försvann en oändlig källa av kunskap. Få nu levande människor har den ofattbara erfarenhet och kunskap om natur, jakt, skog, och djurliv som denne man hade, och jag är mycket tacksam att få ha tagit del av vad Sven hade att berätta och lära ut.

Jag kommer alltid sakna en god lärare och jaktkamrat.

Tidigt fastnade jag för bockjakten som jaktform, självständig jakt med bara mig själv att skylla eller hylla för jaktens utgång. Mitt intresse för rådjursjakten sammanföll med rådjursexplosionen och en tid av arbetslöshet i början av 90-talet som gav mig fem-sex jaktdagar i veckan. Snart blev jag också med jakthund, i form av Wachtelhunden Nelson, som fick mig att inse tjusningen i jakt och samarbete med hund och det är den jaktform jag älskar mest idag. Nelson kom att bli mycket användbar både som drivande och eftersökshund i många år, hans meritlista över fällda klövvilt torde vara ganska svår att överträffa. Nästa jakthund blev strävhårstaxen Betzy, en viljestark liten dam som aldrig blev särskilt duktig eller hängiven i skogen, men fyllde sin plats ändå. För något år sedan fick min gamla goda jaktkamrat Bo Tax somna in efter dryga 17 år, en riktigt bra jakthund och familjemedlem som jag saknar varje dag, jag hör fortfarande hans tassar mot köksgolvet. Numera består flocken av taxen Garbo och drygt ettåriga Hedehunden Tess. Garbo har trots rådjursbrist och avsaknad av lämpliga marker utvecklats till en riktigt duktig taxfröken. Tess är unghund och har just börjat upptäcka vad livet går ut på, under älgjakten 2010 sköts första älgen för henne som löshund och det vi sett hittills lovar gott. Med tanke på vargplågan är hennes möjligheter att utvecklas som löshund starkt begränsade till enstaka utflykter norrut, här hemma måste vi jobba främst för att få henne till en väl fungerande bandhund.

Efter ett par år sålde jag hagelbössan. Den jakt som intresserar mig är jakten på klövvilt, och min fasta övertygelse är att hageljakt på rådjur borde förbjudas! Jag har själv tagit rätt på ett mycket stort antal rådjur skjutna med kula och då konstaterat att en skrämmande andel av djuren har hagel i kroppen. Det är svårt att bomma med hagel, däremot är det lätt att även på stora avstånd placera ett eller fem hagel i kroppen på ett flyende rådjur. Ett perfekt hagelskott är direkt dödande, ja, men det är alltför lätt att det perfekta skottet blir en "bom". Det går att skjuta älg med luftgevär också under absolut rätt förutsättningar... Korrekt hanterad är studsaren ett betydligt mer mångsidigt vapen än hagelgeväret och behöver inte innebära ökade risker för jaktdeltagare eller omgivning.

Jag tränar och tävlingsskjuter både jaktskytte och pistol på bana när tid och tillfälle ges. Dessemellan har det blivit en hel del träning hemma på baksidan. (När tomten vi hade i Fagersta grävs ut av någon arkeolog om 3000 år kommer man tro att ett häftigt slag utkämpats på vår jordkällare, där finns x antal tusen skott nerborrade i jorden).

Tidigare har jag haft haft upp till åtta olika jaktvapen samtidigt, men numera har jag "sanerat" det hela till en vapengarderob bestående av fyra vapen; en lätt ombyggd Blaser R93 Offroad i kaliber 7 mm Remington Magnum (ett helt fantastiskt vapen som jag växt ihop med och inte kan leva utan) med en Zeiss 3-9x42 i Blasers sadelmontage, en Sako 75 Varmint (även den lätt customiserad med bl. a. snälltrycke och anpassad stock) i kaliber .308 Winchester med en Zeiss 8x56 för bockjakt och banskytte, en Kimber m/82 i kaliber 22 Winchester Magnum (vackert, välskjutande, och väldigt nätt) med en Zeiss 6x42, och slutligen en Benelli rostfri/komposit hagel/slug-automat i kaliber 12 med rödpunktsikte och eftersökslampa. En gräslig skapelse som man knappt törs visa sig med i skogen - men SÅ effektiv som eftersöksvapen och kråkutrotare.

Pistolskytte i ordnad form blir det allför sällan nu för tiden. Under inomhussäsongen stämmer inte tiderna i skjuthallen, och på andra sidan året kolliderar det med jaktskytte och jakt. När det då ändå blir av så trivs jag bra även med pistolskyttet, det är skönt att "låsa in sig" i hörselkåporna och bara fokusera på tavlan, skott för skott. Mina enhandsvapen är: en Hämmerli 208 i kaliber 22LR, en radikalt ombyggd CZ 75 i kaliber 9 mm med växelsats i 22LR, samt en Smith & Wesson modell 19K i kaliber .357 Magnum som jag även har eftersökslicens för.

Och ja, alltihop är säkert inlåst i ett godkänt vapenskåp fastgjutet i grunden i ett låst rum i ett larmat hus! :o)

Jag jagar alltså till största delen rådjur och älg, då på marker i Halvarsbennings jaktlag utanför Fagersta, på släktskog i Jämtland, och på marker hemma runt knuten. I många år hade jag ett eget arrende på Ulvsbomuren i närheten av Ramnäs där oräkneliga fina jakter bränt sig fast i minnet och inte långt därifrån finns Mursjön där jag räknar mig som permanent gäst hos Mats. Rådjursjakten ligger mig varmast om hjärtat, en stor fördel är att det inte krävs någet stort arrangemang, inga förberedelser, en fin dag lastar jag bara bössa och hund och ringer en jaktkompis eller åker ut själv. Med åren och numera tack vare geografin har det blivit mer och mer älgjakt, och nu har vi då skaffat vår första älghund. Jakten hemikring ockuperar givetvis större delen av säsongen, men någon gång då och då blir det också jakt på bortaplan, kanske med hjort eller vildsvin som mål.

Den absoluta höjdpunkten på jaktåret är ändå den Jämtländska Septemberjakten på älg i ett fantastiskt landskap långt från elektricitet och asfalt. En vecka i jaktkojan med uppstigning till soluppgång och natt vid fallande mörker gör alla världsliga bekymmer små och tillvaron enkel. Ska jag någonsin flytta från Furudal så blir det åt det här hållet!

En hel del bilder från Septemberjakter finns här.

Jakten ger mig nöje, spänning, kamratskap, naturupplevelse, glädje, motion, kött (ibland...) , ett perspektiv på livet - och döden. En dag i skogen rensar hjärnan och skärper sinnena, en total avkoppling för kropp och själ. Jag tycker synd om dem som inte vill uppleva detta, och ännu mer synd om dem som vill men inte har möjligheten. Det är tyvärr inte alla förunnat att ha tillgång till jaktmarker, en stor brist med tanke på den enorma areal skog och mark vi har i Sverige.

Ett annat stort problem är myndigheters och statsmakters respektlösa och styvmoderliga behandling av vapenägare. Alla de prövningar som jägarexamen, märkesskjutning, och licensbeviljande innebär betyder inte på något vis att vi betraktas som myndiga att äga och bruka våra vapen. Man har missat en sak: Det är inte jägare eller tävlingsskyttar som rånar banker, det är till och med ytterligt sällsynt att det överhuvudtaget förekommer legala vapen i sådana sammanhang! Ägna resurserna åt att stoppa vapenstölder (militär- och polisvapen i synerhet!) och insmuggling av vapen från utlandet!

Jakten är nära förknippad med viltvården, en god jakt förutsätter en god viltvård och en intresserad jägare har också mycket nöje i aktiva viltvårdsåtgärder. Vinterutfodring, anläggande av viltåkrar (fodermärgkål, klöver, ärter), utsättande av mineralstenar, och fällande av sly vintertid, är exempel på sådant vi ägnar oss åt på de marker jag jagar på. En hel del slitsamt arbete, men också mycket nöje i att se resultatet av arbetet, liksom "nöjd-känslan" med att uträtta något konkret. En normal vinter fodrade vi upp mot 1 ton foderpellets per 100 hektar på Ulvsbomuren, något som möjliggörs genom att pengar för sålt kött från skjutet vilt återinvesteras i marken, en sund kretsgång.

Det faktum att vinterstammen av rådjur kan vara tre gånger så stor som sommarstammen visar att utfodringen fungerar och fyller sin funktion.

Knivar hör också till jakten. Jag samlar på (handgjorda) jaktknivar, speciellt knivar med skaft och slida i naturmaterial - trä, rot, ben, horn, och läder. Knivveckan i Ludvika, Nordens största knivmässa/tävling som går av stapeln vecka 28 varje år, brukar innebära en ny investering och ännu en kniv till samlingen. Det har blivit en del att damma med åren...