Vi gav oss iväg sex människor, väl medvetna om att det tidsmässigt skulle komma att bli tajt. Stekka chansade och hakade på med risken att vi inte skulle hinna med en hoj åt honom, och om vi skulle hinna med den så skulle han i alla fall få köra den hem. Fem hojar på flaket är lika med fullt när det handlar om välväxta kåphojar. Och visst blev det ett späckat tidsschema, långa dagar med start kring 6 och aldrig i säng före midnatt ( även om sista timmarna tillbringades i sällskap med lokalbefolkning och pilsner... ). Fyra av hojarna var "låsta", avtal om köp var redan träffade med ägarna och ingen av oss som gjort så blev heller besvikna - som vanligt! Alla Frasses alternativ blev sålda under vägen utom en hoj som visade sig vara ett lik, första gången vi stött på det. Istället blev det en halv nödlösning, en betydligt äldre hoj än han tänkt sig - dessutom Italienskregistrerad. En ny erfarenhet som dock inte visade sig vara besvärligare än en tysk hoj, och så ska det ju vara inom hela EU, men vi hade några funderingar om det ändå. Mycket av det vi ringde på åt Frasse och Stekka under vägen var eller blev sålt innan vi hann fram, kanske är trycket större nu i början av säsongen. Riktigt så här har det inte varit tidigare då vi lättare hittat "ströhojar".

Vi hamnade ganska långt söderut ( PLZ 52-53 ) och konstaterade det vi trott, att hojarna är en hel del bliigare där, men också att avstånden mellan byarna och städerna är större med sämre ( läs krokigare! ) vägar emellan. En avvägning man får göra helt enkelt, men resan i sig är ju också värd en hel del. Landskapet söder om Ruhr-området är kuperat och precis så "Tyskt" som man föreställer sig. Som överallt annars möttes vi av trevliga och gästvänliga människor, vi blev erbjudna allt från Apfelstrudel och pilsner till natthärbärge av dem vi köpte hojar av.

För första gången sedan möjligheten att köpa skyltar i Svenska Tullen försvann gav vi oss på att handla tyska exportskyltar, mest tack vare att Stekka var tvungen till det för att få hem sin hoj. Vi lärde oss att Tysk grundlighet innebär också en hel del byråkrati tyvärr, många olika köer med en stämpel i varje lucka och nya kölappar varje gång. Räkna kallt med en halv dag för att skaffa skylt!

Storm över havet gjorde att Kiel-färjan inte ville ta emot oss på Lördag kväll, vi fick ta omvägen till Puttgarden och kom över bron tio minuter innan den stängdes för trafik på grund av samma oväder. Därifrån hemåt satte brist på dagsljus stopp för oss i Ljungby, mörkt visir och minusgrader gjorde det lite för drygt för Fantis som satt på Blackbirden. Hemma igen på Söndag eftermiddag då, alla glada och nöjda efter en suverän resa. I Maj åker vi igen!!